kurs och visning av framfötter

Har precis kommit hem från en maratonkurs i intervjuteknik i Oslo. Två hela dagar av en godispåse av klyschor och gamla hederliga inslagna oerhört öppna dörrar. Kritisk. Men naturligtvis känns det ändå bra att efter ha rekryterat i 1 ½ år äntligen få veta att det kan vara bra att använda en intervjumall och kanske till och med en kravspecifikation. Inte illa. Och refererenser är tydligen bra att ta. Det kan vara bra att veta. Stackars kursledare, säger jag bara och om kvinnan var lika bra på kroppsspråk som hon borde vara när hon fått mandat att instruera i ämnet så borde hon gått hem och gråtit vid åsynen av alla korslagda armar och rynkade ögonbryn. Det roligaste var när hon berättade att kroppsspråket kan vara VÄLDIGT olika från person till person. Tex en gång när hon haft en kurs så hade en deltagare blundat och sett ut som han sov hela kursen och hon hade kännt sig oerhört illa till mods. No shit! Hittills allt väl. Men när hon i pausen hade frågat killen om hon verkligen var så tråkig hade han svarat att så var det verkligen inte. VERKLIGEN INTE. Blundar gjorde nämligen han när han fann något oerhört intressant och ville koncentrera sig extra....ja det kan vara olika det där skrattade kursledaren glatt och var mycket nöjd med att hon var så inspirerande att han kände att han ville koncentrera sig så noga. Hahahahahahaha. Vad skola människan göra utan förnekelsen.
Det bästa med kursen var den trevliga lunchbuffen. Något man inte direkt är bortskämd med i Norge. Landet där man anser att mackan med mimosasallad är den enda kompletta rätten. Om man åker till Norge måste man prova deras kransekake...(eller hur det stavas) Den ser inte mkt ut för världen men är helt utmärkt och beroendeframkallande...jag har för mig att de har den på bröllop om jag inte minns fel...att de bryter den och sådär.
Efter kursen var det middag och utgång på kareokebar som traditionen fordrar. Vi var tre mot slutet och drack apdyr sprit och ja typ sjöng för kung och fosterland....för Harald då i detta fall naturligtvis. Efter 18 öl och diverse caprinhia (kan tyvärr inte stava det heller) gjorde jag en mycket uppskattad tolkning av Poison. Jag gav allt och var tröttare än efter ett träningspass och mina kolleger blev imponerade och ev även lite rädda.Då jag som sagt var helt färdig efteråt var jag dock tvungen att gå hem efteråt. Gammal. Att kvällen slösade lite på dagens energi var väl kanske väntat och då var det väldigt skönt att veta att man alltid kunde förklara för kursledaren att gäspningar och kanske remsömn bara var ett tecken på hur mycket jag uppskattade kursen.

När eländet äntligen var över och man fick åka hem passade världen naturligtvis på att straffa oss för vår ondhet och bjöd på full storm och propellerplan i en läskig kombination. Min kollega och jag hamnade vid nödutgången och efter att flygvärdinnan berättat lite om den läskiga tur som väntade oss (på riktigt) kom hon även fram till oss och instruerade om hur vi skulle göra för att öppna nödutgången. Eftersom hon formulerade det som NÄR vi skulle göra det och inte OM, såg jag så rädd ut att hon faktiskt avbröt sig för att fråga om jag mådde bra. Hon avslutade med att säga att vi skulle vänta på kommando att öppna dörrarna och vi nickade lydigt och insåg att detta inte var något tillfälle för improvisation eller egna initiativ från vårt håll. Flygningen var naturligtvis ett helvete och min kollega höll så hårt i mitt lår att när hon släppte hade jag en kall blöt fläck där. Min andra kollega satt bredvid en annan rädd tjej och ville muntra upp henne genom att skoja lite om andra dashplan som nyligen kraschat. Han är så pedagogisk och mysig. Jaja vi kom hem iallafall och det är väl kanske tur annars hade vi ju aldrig fått användning av allt matnyttigt från kursen.

mors