Alla som känner mig vet att jag är en nojig och överkänslig person. Vissa saker som andra tycker är bagateller tenderar jag att förstora upp en aning.
Få jag t.ex. ett papercut vill jag gärna prata om det en stund och ev ställa till en scen.
Min vän Jenny däremot är den mest blåslagna person jag vet men hon klagar aldrig. Det tycker jag är konstigt. Nu får ni inte tro att hon är offer för någon notorisk misshandlare till pojkvän, hon bara slår sig en del och varje gång vi ses har hon något nytt spännande köttsår.
Eftersom jag även är en försiktig natur skadar jag mig sällan. Men i förrgår smälte jag tummen mot min nattygsbordslampa och har fått ett jävligt läskigt sår alltså. Jag förväntar mig kanske inte att Jenny skall bry sig så mkt. Jag råkade berätta det vid två olika tillfällen igår och hon gäspade mest och tänkte väl att det inte var nåt mot hennes senaste skallfraktur.
Dock har vi en äldre kvinna på kontoret och hon är ta mig fan att lita på vad det gäller omvårdnad. Idag hade hon tagit med sig groblad som hon plockat på väg till jobbet som hon tillverkade ett förband av. Det skall dra ut vätska och annat spännade ur såret och jag är riktigt förväntansfull. (Och mäkta glad över uppmärksamheten)
Funkar det skall jag gå ut i hagen och plocka en årsförbrukning till Jenny. Det är mitt sätt att vara en god vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar